Att aldrig vandra ensam

Vad lockade med skinnskallarna? Allt. De grova kängorna, bomberjackan, explicit nationalism – en djupare mening således, samhörigheten och aggressiv manlighet rakt upp i ansiktet på världen.

Kärlek vid första ögonkastet var det, eller nej, det räcker inte till. Något annat, en urkraft som tog boning i min kropp och manade mig framåt mot mitt öde – mot att bli en i gänget, en av de utvalda få som aldrig vandrar ensamma.

Att för första gången gå utanför dörren med de putsade kängorna, uppkavlade jeans, en bomberjacka och renrakat huvud var att födas på nytt. Livet som varit var över och ett nytt kapitel skulle skrivas. 14 år gammal välkomnades jag av de äldre grabbarna. Jag gick från att ha en storebror (som jag vid den tidpunkten inte stod så nära) till att ha fem-sex stycken som fanns där, som respekterade mig, tog hand om mig men också ställde krav på mig: Lojal, modig, trofast måste man vara.

Att vara skinnskalle var att leva Esias Tegnérs Vikingabalk ur Frithiofs saga. Jag tänker på orden ”om du viker ett steg, har du afsked från oss, det är lagen, gör se’n som du vill”. Att tillhöra en manlig gemenskap är inte svårt.

Det kan kosta en hel del, men svårt är det inte. Ju mer den sväller, desto mer instabil blir den dock, det är värt att komma ihåg. När gänget är en grabbnäve till antalet så är den likt urberget, men blir det för många så kommer den att försvagas. 

Många som lämnat ett gäng – ett broderskap – brukar säga att det till sist ”visade sig att broderskapet inte fanns där, att det var en lögn”. 

Jag skulle kunna säga det samma baserat på egna upplevelser. Men jag skulle ha fel. Problemet var inte gänget utan att det släppts in folk som inte passade in. Vaktar man sitt gäng noga så kommer stabiliteten finnas kvar. Då vandrar man aldrig ensam.

Man glömmer inte sin första kärlek. Nej, henne kommer jag ihåg och jag kommer minnas henne tills jag dör. Men också skinnskallegänget med bas i Kungsängen, vid gatorna där svenska bär gav dem namn, kommer jag alltid att minnas. Minnas och vara tacksam för att ha varit en del av. Där fick jag min första egentliga utbildning och vägledning på vägen mot att bli en vuxen man.

Somliga kanske tror att det var våldet som var centralt. Några pacifister var vi ju inte. Andra – så kallade “experter” – hävdar att vi samlades kring hatet. Ytterligare några säger “musiken” eller “kläderna”. Men det var broderskapet. Vi valde vår familj att vara en del av under några år av våra unga liv. Kanhända håller några av dem ihop fortfarande, själv har jag tappat kontakten med de flesta. Ett fåtal finns kvar i livet och är – trots att vi inte hörs så ofta – mina bästa vänner.

Om jag ska koka ner min tid som skinnskalle till ett minne, vilket skulle det vara? Att gå genom Gamla stan i Stockholm och se hur folkhavet öppnade sig för oss? Nej. Att vara attraktiv för brudar trots allt? Icke. Slagsmål och upplopp? Nej, det var en så liten del trots allt. Nej, det jag ser för min inre syn är kängorna huller om buller på golvet i H:s lägenhet. Det är den öppna franska balkongen och ett rum fullt med folk. R är där, så klart. Det är tidig sommarkväll och den första ölen är knäckt. Ur stereon öser Ultima Thules nya LP Svea Hjältar. Gänget var samlat och allt var helt jävla underbart.

Man växer ifrån gänget, precis som den första kärleken sällan blir den sista. Få har ynnesten att uppleva annat. Har man tur blir första kärleken också frugan medan gänget blir mannaförbundet. Det bör nämligen komma vad tiden lider.

Mannaförbundet är mannens gäng – mer moget kanske, mer allvarligt och med ett syfte. Jag redovisar allt detta i min bok Odalfolket och mannaförbunden (Logik Förlag). Men medan gänget i de flesta fall kommer naturligt så är mannaförbundet något man kan behöva arbeta på att etablera. Och det är bara att göra.

Jag har inget själv och jag tillhör heller inget. Det är problematiskt som styrelsemedlem i Det fria Sverige. Man kan inte tjäna flera herrar, som det står skrivet. Men alla ni andra, medlemmar i föreningen eller inte, ni bör ha ert mannaförbund, er naturliga plats. Och dessa bör vara en del av vårt egna “totalförsvar”, sammanlänkade genom medlemmarna i Det fria Sverige. Hur? Återigen hänvisar jag till min bok.

Ja, jag hoppas att svenska ungdomar sluter sig samman i gäng. Det behöver inte vara som skinnskallar (även om jag nostalgiskt hoppas på det så klart) men det måste vara bortom internet. Det måste vara i den verkliga världen. Fantasivärlden på internet förbereder dig inte för verkligheten. Punkt.

Det finns alla möjliga sorters gäng där ute så jag oroar mig egentligen inte. Det jag vill förmedla är att vi vuxna måste minnas våra egna erfarenheter och förstå vikten av att låta våra telningar “leva farligt en stund”. Den moderna världen gör vad den kan för att programmera om manligheten, döda livsviljan och odågan som finns inom varje pojke. Framförallt drabbar detta västerlandets unga själar.

Ingen människa är en ö och ingen av våra unga ska vandra ensamma. Gänget är det naturliga första steget för varje pojke på väg mot att bli man. Hjälp honom på denna vandring, hindra honom inte. Låt honom falla, men inte för hårt. Det är nyttigt att leva farligt med gänget en stund, för då vandrar du inte ensam.

---

Kära läsare,

Dela gärna denna text vidare. Om du uppskattar den så finns det nog andra som också skulle göra det. Så, det vore ju en välgärning.

Prenumerera gärna på Härden om du inte redan gör det, och gör du det så kanske du också vill stötta arbetet ekonomiskt? Uppdatera din prenumeration till en betald variant, eller skicka en gåva via Swish:

Nummer: 0762475672

Vid Swish, skriv “gåva". Om du swishar så är det en gåva utan något som helst krav på motprestation, någonsin.

Åter igen, jag tackar för ditt stöd

Magnus Söderman